Jag är en nybörjare. Bokstavligen och per definition är jag en människa som nyligen börjat.
– Om man anmäler sig via intranätet kan man tydligen få vinterdäck till cykeln. Hör jag chefen säga medan jag försöker lirka in cykeln mellan kontorsdörrarna på Beroendecentrum Ung i Eskilstuna. Med en direkt ohälsosamt hög puls och svetten fortfarande pärlandes i pannan. Tar jag mig in via länken för att ställa mig i kö för de utlovade vinterdäcken. Några av de mindre charmerande egenskaperna i min personlighet, trängde snabbt och effektivt undan övrig information och riktade min totala uppmärksamhet och aktivitet emot möjligheten att komma över en uppsättning vinterdäck. Tid för eftertanke gavs först en stund senare.
När jag idag, måndagen den tredje februari kommer till kontoret för att inleda ännu en arbetsvecka. Är det mesta sig likt för en utomstående betraktare. Chefen står lutad emot skrivbordet med fingrarna galopperandes över tangentbordet. Mobiltelefonen proffsigt fasthållen mellan axeln och örat. Lika många svettdroppar pärlar förmodligen i min panna och cykeln slår fortfarande emot den övervägande delen av inredningen på väg emot mitt kontor.
Det knastrande ljudet från vinterdäckens dubbar. Finjusteringarna av min klädsel. Likväl som stänken av lera på den i grunden redan smutsiga ryggsäcken. Går sannolikt mina kollegor obemärkt förbi. Vintercyklisten har inneburit små gradvisa förändringar av såväl min in- och utsida.
När uppmanades att skriva några rader om mina upplevelser av deltagandet i Vintercyklisten. Gick tankarna till psykologiforskaren K. Anders Ericssons studier kring faktorer för att uppnå framgång och expertis. Ericsson har med hjälp av sina studier belyst framgångsfaktorer som bland annat målmedveten övning, mentala representationer och handledd övning. Självklarheter kan kanske tyckas.
Att en mental bild av den fysiska rörelsen och känslomässiga aktiviteten under en frivoltsrotation. Ökar förutsättningarna för ett lyckat träningsresultat. På samma sätt som kullerbyttor sannolikt utgör en mer strategisk del av planeringen inför frivolten. Jämfört med exempelvis en piruett på skridskor. Likväl har förmodligen en överinseende frivoltsvirtuos erfarenheter som användas för att påskynda utvecklingen av den fulländade frivolten. Stora delar av detta är sedan länge integrerat som självklarheter i det Svenska Föreningslivet. Även om jag i idrottssammanhang stundom bevittnat vuxna människor. Som i sin iver att uppnå elitism och fulländning. Bedrivit synnerligen besynnerliga pedagogiska försök med grupper av barn och ungdomar. När jag tänker på det. Kan jag tydligt minnas fotbollsträningarna där välordnade led av sexåringar. Ägnade otaliga timmar åt att hoppa jämfota över en repstege. Det skall dock nämnas att de pedagogiska försöken föregåtts av repetitioner av tydlig information. Likväl som försöken envist genomförts över tid. Därigenom lett till ett närmast automatiserat gruppbeteende.
Mina tankar och funderingar kring Vintercyklistens inverkan på mig och mitt vardagsliv. Är i mångt och mycket desamma som de kring barnen jag iakttog från sidan av fotbollsplanen. Varför blir även de mest avskalade och enkla aktiviteter, i samma stund som de skall utföras i ett större sammanhang, snabbt omfattande och komplicerade. Ofta också mer kostsamma och betungande. Ett sätt att skapa begriplighet är utifrån gruppsykologiska krafter och sociala faktorer vi står under konstant påverkan av. När vi upptäcker nya aktiviteter och sammanhang. Där de positiva känslorna fullkomligt sköljer över oss. Är nog de flesta av oss människor fullkomligt försvarslösa. I samma stund som dopaminsystemet tränger undan allt vad prestationsångest, TV-soffor och ålderskrämpor heter. Sitter vi där med cykelbyxor vi tidigare förkastat, skidutrustningar värda ett par månadslöner eller springer uppför skidbackar med obekanta människor på ryggen. Det ingår på något sätt i västvärldens koncept för mänskligheten. Rädslan för att bli avvisad och utanför den sociala gemenskapen är stark. Vi kan övervinna stora hinder och svårigheter i utbyte mot en plats i gemenskapen.
Jag anmälde mig till Vintercyklisten för ungefär tre månader sedan. Enkom i förhoppning om att komma över de utlovade vinterdäcken. Tre månader senare cyklar jag långa omvägar till jobbet, stinker av lera och regnvatten.
Enligt Anders Ericssons teorier om framgångsfaktorer. Återstår för mig ungefär 9950 timmar att vintercykla som nybörjare. Förmodligen kommer jag längs vägen emot expertis förbruka några uppsättningar vinterdäck. Men, INGEN kommer få mig ur cykelsadeln för att hoppa över repstegar!
