Det var redan tidigt i december som det första riktiga testet att cykla vintertid kom. Detta följt av mindre prövningar då vädrets makter kanske inte direkt utmanat oss att parera isfläckar och snömodd, för att sedan frysa på igen och bli till isspår som man knappt kan hantera.
Kamraterna skakade på huvudet när arbetsdagen var slut på Karsuddens sjukhus då att jag skulle försöka cykla hem. Temperaturen hade kraftigt sjunkit under eftermiddagen och en isbana uppenbarade sig i mörkret. Min debut med dubbdäck var hittills inte utmanad och betydelsen av dessa var oklar eftersom jag aldrig testat det tidigare. Medan mina kollegor gled till parkeringen på sina skor i ett försök till att undvika att halka på det fullkomligt såphala underlaget så kan jag erkänna att jag tvivlade en smula på hur det skulle gå att cykla hem. Jag övervägde att googla hur serien Narcos –säsong tre skulle sluta, ifall jag aldrig skulle hinna titta klart, men jag struntade i det.
Men faktum är att det skulle visa sig vara lättare än att promenera. Fästet var nästan löjligt bra och jag kunde till och med kosta på mig att stå upp och cykla i uppförsbackar. Med ett leende på läpparna stannade jag för att hämta en av mina två söner på förskolan och upptäckte till min förtret att jag glömt hans störtkruka. Och då cyklar man ju inte såklart! Det hade jag kanske inte vågat ändå men promenaden hem med en cykel bredvid sig och en 4 åring som kanade fram framför blev inte särskilt framgångsrik. I höjd med sista korsningen innan hemmet, bara ett stenkast ifrån förskolan så halkar jag. Jag ser mig själv, eller snarare mina fötter sträcka sig mot himlens höjder samtidigt som jag landar med full kraft på cykeln. Mitt nya cykellyse liksom kläms mot marken och far som en katapult när det hamnar i kläm mellan marken och cykeln, med mig ovanpå framåt. Lyset krossas och batterierna flyger säkert 10 meter framför mig (kanske inte riktigt men vilken historia är bäst?). Styret fick jag i ryggen som en extra krydda. Var skadorna mer omfattande än så? Tveksamt, även om det gjorde ont. Skadorna på cykeln var begränsade till ett skevt styre plus lyset då. Min son gråter och frågar om jag lever. Det gjorde jag högst uppenbarligen men det viktigaste frågeställningen var såklart – Var det något som såg mig?
Det var det inte så skadan var inte så omfattande som jag först befarade. Men hade jag cyklat, med facit i hand så hade det sannolikt inte hänt. Lyckligtvis finns inga vittnesuppgifter på detta.
Ca 20 mil har det blivit sedan dess för mig. Jag brukar cykla till arbetet vanligtvis också men cykelutmaningen har verkligen förstärkt varaktigheten och rutinen. Bilen står där den står på uppfarten. Tidsmässigt så förstår jag inte att jag tidigare överhuvudtaget övervägt bilen. Det tar mig ungefär 13 minuter att cykla till entrén på jobbet. Motsvarande tid är nog ungefär samma med bil. Men det som kan strula med bil är ju snarare att man ska försöka hitta en parkeringsyta för att sedan promenera en sträcka till samma plats utanför entrén där man parkerar med cykeln. Nej, bil är inget alternativ. Om det beror på cykelutmaningen eller inte låter jag vara osagt men jag kommer fortsätta cykla vidare oavsett tävlingar och utmaningar. Men se upp för andra cyklister och bilar. Och halkar vi så får vi hoppas att ingen ser oss.
Vi ses snart igen och kämpa på det ute! Fasiken vad duktiga ni verkar vara.
Peter Sköld
