Helt plötsligt stod den bara där, lätt i kroppen, nästan ståendes lite på tå. Stålhästen vädjade till mig med uppmanande blick att åter igen bestiga dess rygg. Han som vara knockad, uträknad, bortburen och bortglömd. Nu stod han där i vårsolen och tittade på mig under luggen, pillemariskt. Han hade glömt det som var, i alla fall var det verkade. Och vem var då jag om jag inte kunde förlåta, se framåt?
Vi tog oss hemåt, och fick omedelbart med oss en liten tös med varma ögon, innan vi med full galopp begav oss till affären och inhandlade varor till middagen. Pappa föreslog soppa. Det blev kebab. Helt uteslutande beroende på ett par varma ögon.
/Andreas
