Någon med mig skämta aprilo!?
Veckoslutet hade ju en sådan potential att bli något alldeles extra, dagarna innan hade banat vägen för en defilering på upploppet utan dess like. Folk omkring hade verkligen sett så där nyförälskade ut, solsmekta och fräscha, och det hade smittat av sig. Det hade blivit några härliga turer med cykeln, och gång på gång slog det mig att vi cyklade omkring i framtiden. På garageuppfarten lämnade vi bilen med dess spegelblanka bensinyta. Alldeles stilla. När fredagsfinalen närmade sig, den fredag när vi tillsammans skulle stegra oss mot solnedgångens adjö och fara vidare mot helgens oskrivna blad, slängdes jag tvärt tillbaka till verklighetens kalla omgivning.
Dudunk, dudunk…Det tog ett par sekunder, sekunder där jag ändå kände hoppets varma fingrar svepa tröstande bakom nacken. Men sen, det kalla konstaterandet. Mekaniskt och under tystnad klev jag av, marscherade raka vägen hemåt och ledde min tysta partner med ett fast grep över styret. Blicken rak och oböjlig. Käkarna spända. Inga nyförälskade sågs till.
/Andreas
